Satans Demokrati är en utav de mäktigaste konst-upplevelser jag haft.
Första delen i trilogin hade urpremiär hösten 2015, och som den
teckningsvandrare jag är så tog jag med mig mitt ritblock.
Jag ville suga in varje detalj i den näringsrika buffén av galenskap.
Det finns så mycket att djupdyka i: Filmklippen av huvudkaraktärerna, de färgkoordinerade kostymerna,
de hundratals rummen som jag nästan helst av allt skulle vilja bo i…1 en vecka i taget.
Bara för att kunna frossa i inspirationen. Titta, peta, teckna av. Skriva en bok om varje kvadratmeter.
Föreställningen blir som ett underlag för en rad samtalsämnen:
Är samhället att leka Följa-John eller Herren På Täppan?
Vad är det syndigaste – att följa reglerna som hjälper oss att hålla sams? Eller bryta dem?
Vad är otrevligast- att peka ut en förtryckare eller att undvika dem?
Vart går gränsen och hur vet du ens om det existerar en?
Satans Dilerium har knappt ens hunnit börja, och ändå längtas det till nästa del som har upremiär 2017.
Det enda som lär ta slut fortare än biljetterna är mitt skissblock.
Pennan lyftes aldrig från pappret. Och samhället fortskrider än.
Ave!
